Everybody but me....

jag är kär.... i en låt... den säger allt och har en sån där rytm som jag gillar när jag känner mig såhär melankolisk. Ni vet... Inte för glad utan den smälter in i den grå vardagen.

Helgen har gått alldeles för fort tycker jag. Och imorgon är det måndag igen, jag vill INTE. Sjukt va?? Efter en vecka på mitt nya bra jobb så har jag kommit till ångeststadiet. Bara tanken på att gå dit en vecka till gör mig illamående. Jag vet inte.. känns som att jag har gett upp redan, ärligt så är det så. Jag pallar inte mer.
Kan ingen annan ta det, göra det åt mig. Jag vill ligga i en kokong och vänta tills min tid är över. Då det är dags för något nytt.

Igår var jag duktig och tränade, det bar emot att gå dit men väl på golvet var jag pigg och glad. Det kändes bra. Dans afro blev det och nu har jag träningsvärk i ryggen igen... haha. Att jag aldrig lär mig att stretcha ordentligt. Men men... känns bra ändå. Tror att jag ska boka ett pass i morgon med faktiskt.
På kvällen var jag på bio med Andy Pipe, vi såg Sherlock Holmes. Bra film måste jag säga, skoj att Mr Downey Jr. är tillbaka. Han är go Andy, men frågan är om jag känner rätt. Eller är det en spärr hos mig själv?? Vi får se.
Nu ska jag försöka göra nån mat eller så...

// H