stackars lilla mig...

Jag är sjuk och har sovit halva dagen redan... fast det kan ju bero på att Marathonmannen inte lät mig sova i hans säng... fattar faktiskt inte och är grymt frustrerad. Vad vill han egentligen? Ska vi vara bästisar? Det vill inte jag...

det är alldeles för många dagar tills jag sitter på ett tåg hem och julen är här... vill ha ledigt nu och bara få vara. Det är ju det jag vill.

Jag vill oxå ha en kille som vågar vara sig själv med mig, när händer det? Är trött på idioter nu!

// Lilla H

snowy day

Jaha när jag vankade i morse var det inte av fågelsång, det var av snöröjningen. Det har fallit en en del snö under natten och hela världen är vit, men tyvärr är det töväder så det kommer att försvinna igen. Trist men så är det. Jag försöker känna den där underbara julkänslan som bör krypa på mig nu när det snart är 1:a advent och jag borde se slutet. Men jag ser inte slutet, de 25 dagar som är kvar tills jag får åka hem känns överstigliga helt enkelt. Jag saknar hem, jag saknar bort.... fick en lite fråga häromdagen om vi inte skulle åka till gran canaria över jullovet... IWISH!!

Men nu har ajg redan bestämt att jag vill åka hem och står fast vid det... men visst hade det varit skönt??

Det går inte så bra annars heller, jag har lyckats dra på mig en förkylning som gör att öronen värker och halsen gör ont. Men jag hoppas att jag är friskare på måndag för att vara sjuk är en omöjlighet helt enkelt. Men man orkar ju alltid mer än vad man tror.... det har vi ju alla hört nån gång... eller?

Snart åker vi på vår kryssning och jag känner mig så inte pepp som jag kan... fattar inte varför men det roliga har lixom försvunnit. Men kanske blir det skoj när vi väl är där.

Idag ska jag iallafall dricka kaffe och lösa korsord medans tvätten blir klar i tvättstugan och sedan träffa marathonmannen ikväll.... vet inte men det käns på något sätt som ett avgörande nu... alla dessa hemska trista val...

// Hanna

själv, ensam och enda...

oui det är jag.

Det känns väldigt tomt sen lilla Sis åkte sin kos och det är lite trist. Vi hade skoj tycker jag. Men hon skulle på äventyr och jag fick återgå till mitt trista grå liv. Men men... så är det.

Tiden snurrar fortare än någonsin och jag vet inte hur jag ska få stopp på den, känns som att jag får vara glad om jag hinner andas då och då. Men jag försöker verkligen att hitta balansen igen. Försöker komma igång med träning och spikmatta igen bara för att få tid för bara mig. Men det är svårt. All tävlan tar ut sin rätt i slutänden, vi vet det alla men ändå håller vi på. Skumt eller hur.

Ikväll ska jag iaf på bio och efterföljande middag med Marathonmannen och vi får se hur det går. Jag är väldigt velig med mitt hjärta just nu. Jag vet ju vad jag borde tänka men det går inte så bra. Månniskor som inte är bra för mig borde raderas men jag vet ju att det ändå kommer bita mig i svansen en dag. Så jag låter det bara bero, men det är inte snällt. Jag vet.

Jag låter tiden gå och försöker att inte tänka alls. Det blir nog bäst så.

// Hanna