Jag lyssnar på Håkan och försöker hålla kvar den där känslan av London bara för att jaga iväg känslan i magen som hela tiden vill slå rot i tanken. Den där känslan av att saker inte är som de ska. Jag vet inte varför folk säger att det är härligt att vara kär, jag tycker att det är en hemsk plåga. Det bränner i mig av ord som träffar fel och förhoppningar som går i kras. Varför ska man ge sitt hjärta till någon som inte är snäll mot det....någon gång?? Men jag vet ju att andra kan vara lyckliga så antar att det bara är fel på mig, så nu ska jag sluta läsa dessa bloggerskors happy blogs där allt är rosa fluffiga moln och barnagosande. Hua jag står inte ut alls.
London var underbart och om jag fått leva en endaste dag i hela mitt liv så hade jag stannat där i Camden för alltid och aldrig varit olycklig igen. Och låtarna skulle inte vara ledsna och hemska och jag hade ätit kinesmat ur en foliekartong och suttit vid en kanal med en vän som inte finns någon annanstans.
Men jag är tillbaka i den grå vardagen där allting gör för ont...så jag tar en svängom längs sorgsna avenyer med Håkans ord i mina öron...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar