Det känns väldigt tomt sen lilla Sis åkte sin kos och det är lite trist. Vi hade skoj tycker jag. Men hon skulle på äventyr och jag fick återgå till mitt trista grå liv. Men men... så är det.
Tiden snurrar fortare än någonsin och jag vet inte hur jag ska få stopp på den, känns som att jag får vara glad om jag hinner andas då och då. Men jag försöker verkligen att hitta balansen igen. Försöker komma igång med träning och spikmatta igen bara för att få tid för bara mig. Men det är svårt. All tävlan tar ut sin rätt i slutänden, vi vet det alla men ändå håller vi på. Skumt eller hur.
Ikväll ska jag iaf på bio och efterföljande middag med Marathonmannen och vi får se hur det går. Jag är väldigt velig med mitt hjärta just nu. Jag vet ju vad jag borde tänka men det går inte så bra. Månniskor som inte är bra för mig borde raderas men jag vet ju att det ändå kommer bita mig i svansen en dag. Så jag låter det bara bero, men det är inte snällt. Jag vet.
Jag låter tiden gå och försöker att inte tänka alls. Det blir nog bäst så.
// Hanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar