Mac....

Vi har träffats och jag dog inte. Jag var grymt nervös och hade hela tiden tanken om att han inte skulle genomföra det den här gången heller... Men han ringde, han kom och vi fikade... som två helt vuxna människor. Jag vet inte.... nu känns det bra.

Jag har saknat honom mer än jag kunnat ana och att få se honom.... det gjorde mig lugn. Både för att jag haft sån ångest över att det blev som det blev och för att jag tänkt så mycket på det att jag blivit galen. Jag har ett annat lugn nu... det är över.

Nu kan jag fokusera på att gå vidare.

Våren är underbar, livet börjar på nytt!