2011..

this is the year, this is the year when it will happen... som Marit Bergman en gång sjöng. Jag har gjort slut med Marathonmannen och känner att det kanske var ett av mina bästa beslut på länge. Jag orkar inte vara någons dadda, har nog med mig själv. Men jag mår bra, kanske för att det finns en sailor som upptar mina tankar och bombarderar mig med sms och får mig att skratta konstant. Måste nog ta en tur till gbg snart, på ett eller annat sätt måste jag få träffa honom snart för jag blir galen...

Kanske är det iår som det händer och jag faktiskt får det jag vill ha. Vem vet. I morgon kommer det iallafall en liten pälsboll hit, min lilla Coco/Zoey. Måste nog bestämma mig för namnet snart men jag väntar tills hon kommer. Men efter jobbet måste jag åka och köpa grejer till henne så att jag är redo när han kommer över med henne. Ska bli så mysigt!!

Nu ska jag dricka te, smaka på mitt nybakade bröd och messa en sailor.

// H

heavy in your arms

jag är som besatt av denna låt, den är helt underbart mörk. Sen var det ju den låten som jag hörde först av allt på det nya året... kanske därför oxå. Man måste ju ha ett nytt soundtrack när det är nytt år.

Idag ska jag åka hem och jag vet inte det känns lite motigt. Men jag antar att man måste återvända till vardagen nån gång, eller hur?

Jag har iaf en lång lista med saker to do så det är väl bara bita i det sura äplet och sätta igång. Lite skönt ska det bli oxå. komma igång igen, träffa barnen, träna igen och ja du vet sånt där... och nu har jag kollat upp den där salsan igen, så nu ska här dansas...

Men saker måste lösas oxå, jag önskar att jag kunde ta med mig finLina tillbaka. Men jag har ju danserskan iallafall. Så det ska nog lösa sig.

under tiden är jag bara "heavy in your arms".....

lilla H

nya tag på denna nya dag...

Igår var allt en dimma men jag såg vissa saker klarare än någonsin... men andra är mer suddiga än på länge. Mina val gör att jag funderar. Som att jag egentligen någonsin slutat säger ni då... jag är beredd att hålla med er. Jag vet, jag tror att jag är gjord för kronisk olycklighet. Jag tål inte lycka...

Men jag får väl se tiden an och ta sakerna som de kommer. Jag hatar att ta jobbiga beslut med de måste ju ändå göras nån gång så jag vet ju att dagen kommer. Men kanske inte just nu bara, det orkar jag inte.

istället lyssnar jag på Florence + the machine och dansar... dansar dansar.